Vardagshat & vardagshot

Finns det grader av hat? Och i så fall – hur ser det ut och var går gränsen?
Ska man våldtas för en pappbit?

Vi lever i tider där ord inte räcker. Där tangentbordstryckningar känns meningslösa; vafan kan jag tillföra med mina bokstäver?
Maskineriet har stått still ett tag, medges.
Bokstäverna har känts för små när tonåringar dör i skolor, unga cafétjejer mördas och hängs upp, boenden brinner upp och ner.

Inte ens en vridning på klockans visare kan göra tiderna ljusare.

I tystnaden tar tanken form; finns det ett oskyldigt vardagshat som vi börjat acceptera? Ett sådant som man beroende på yrkesutövning och position i samhället får tugga i sig? Comes with the job, typ.
Ett oskyldigt idrottsläktar-mot-motståndarna-hat som väl inte är så farligt?
Ett Facebookhat som väl ingen tar på allvar?
Ett vardagshat mot hockeydomare, bilister, unga tjejer, fotgängare, cyklister, regeringen, metereologerna på SMHI, SJ eller den förbannade IT-supporten.

Typ litet ilska som måste få pysa över. Shit happens. Sluta grina. Bit ihop och kom igen.

Vi tar oss rätten att bli vardagsförbannade och låta omgivningen få veta det utan att bry oss om hur eller var det landar. Att få lätta på trycket. På läktaren, bakom ratten, på insändarsidor eller på sociala medier.

Var och när blir det allvar? När blir det farligt och något som vi alla måste stå upp och bekämpa, dygnet runt, sju dagar i veckan?
När blir det på riktigt?
När blir hets och hat våld och död?
När och hur påverkar det andra att tycka likadant? När smittar hatet? När passeras gränsen och när blir ord till handling?

När får monstret eget liv?
Den dag vi accepterar gradskillnader av svinaktigt beteende och går från inte OK till den positiva kategorin är vi nära?
Vi kan väl alla lugnt konstatera att den gränsen flyttats allt närmare och blivit allt lättare att passera.

Vilka människor ska acceptera att kallas hora och få beskrivet hur olika föremål ska köras upp i diverse kroppsöppningar? Hur de ska våldtas, dödas eller i bästa fall bara avgå, brinna eller försvinna.

Växjö Lakers Event- och PR-ansvarige Elisabeth Anderberg har fått motta grova hot via ett anonymt (såklart) twitterkonto på sociala medier och via mail för att hon varit med och återinfört pappklapporna i Vida Arena.

Igen; pappklappor.
Alltså igen; grova hot för pappklappor.
Hör ni hur det låter?

För den som inte vet; pappklappa är ingen farsdagspresent utan en dragspelsvikt pappbit, ofta med laguppställning tryckt på (kallas då ambitiöst ”program”) som slås mot ena handens handflata och skapar skapliga decibel i en idrottsarena där en korrekt och passiv sittplatspublik i alla fall försynt vågar klappa med en klappa.

Fansen hatar pappklappor. Inte bara avskyr, verkligen hatar.
Åtminstone den delen av fansen som kallar sig ”riktiga fans” och i egna ögon är mer och riktigare fans än andra.
I deras värld är alla som är för pappklappor mot supporterkultur. Och de riktiga fansen har alltid tolkningsföreträde vad supporterkultur är och betyder, oavsett om det handlar om språkbruk, bengaler eller klappor. Typ.

Riktiga fans har händer och behöver inte låtsasplast för att skapa stämning runt en match.
Klappor är klubbens sista kapitulation för slipspubliken och införs alltid utan att fansen görs delaktiga. Tycker riktiga fans.
Ett beslut ovanför huvudet som exkluderar de som är klubben och betalar spelarnas löner. Tycker riktiga fans.
Ungefär så. Lite enkelt och vårdslöst sammanfattat.

Tycker man inte som riktiga fans är man mot och får skylla sig själv.
Är man dessutom kvinna och inte tycker lika = ännu sämre.
Kvinna som inte tycker lika och som återinför borttagna pappklappor efter en (kort) provperiod på fem matcher = sämst och ska mordhotas.

Det är såklart aldrig hela supportgrupper som går över gränsen. Enskilda rötägg finns både bland fans, hockeyspelare och bloggskrivare. Båda supporterorganisationerna i Växjö, Lakers lakejer och Psycho Circus Tifo, har också nu tagit avstånd från hoten.

### En bra SvT-intervju i ämnet med Cecilia Edström.

Jag väntar en hel dag och scannar intresserat av web och sociala medier. Men det är tyst. Lokala medier tar upp frågan i web-TV, tränaren Sam Hallam säger pliktskyldigt att man står bakom sin eventchef men hänvisar i övrigt (helt korrekt) till klubbledningen.
Från klubbledningen är det tyst. Dödstyst. Tyst på web, facebook, twitter och tyst på instagram.

En ynklig tystnad. Men inte oväntad.

Det kan finnas både säkerhetsmässiga och andra skäl att tiga och låta frågan dö, men det krävs också externa signaler från organisationen som visar att värdegrunden inte bara är ett papper utan också lever i vardagen.
En tydlig signal till omvärlden, en signal med civilkurage och rak rygg – och en klubbledning som visar att man vågar säga ifrån i ett samhälle där allt fler hukar och kryper undan.
En tydlig signal till fans, ungdomar och föräldrar, kommun, samarbetspartners, ligan och övriga klubbar var gränsen går för vad man accepterar. Ett ställningstagande för en anställd, en lagmedlem.

Vardagshot och vardagshat ska aldrig accepteras.

Hatet och hoten syns och hörs, ännu tydligare när de, som i detta fall, offentliggörs kraftfullt medialt.
Lika synlig måste stödet och motreaktionen vara. Det får inte stanna vid interna klapp-på-axelnmail, hurtiga uppmuntrings-sms eller en dunk i ryggen.

De goda krafterna måste rakryggat ta ställning. Öppet och utåt. Ett ställningstagande som syns.
Vi har sett vad motsatsen kan leda till.
Vardagshatet får aldrig bli vardag.
Hatet får aldrig accepteras.

En annan gång ska jag kanske berätta en liknande historia från en annan tid.

###

### Julhandeln beräknas omsätta 70 miljarder i krislandet Sverige där vi inte har råd att hjälpa de fattigaste och människor på flykt.

### Stoppa pressarna – Anna-Sofia och Frans är ihop!

### Fyratusen spänn för Morbergs skärbräda i krislandet Sverige där vi inte har råd att hjälpa de fattigaste och människor på flykt.

### Jimmie tar avstånd. Det var på tiden.

### Sveriges mest sålda HotSpring-bubbelbad, nu bara 84 000 kronor. I krislandet Sverige där vi inte har råd att hjälpa fattigaste och människor på flykt.

### SE; Dokumentären Closer To The Edge om den klassiska och livsfarliga mc-veckan på Isle Of Man. Man håller andan över farterna, riskerna och den stenhårt cyniska attityden till döden. Lysande bra och omskakande.

### SE 2; Fotografem Tom Hussey har gjort en serie fotografier under temat Reflections Of The Past. Fantastiska fotobyggen där varje bild berättar en livshistoria. Och så elegant utfört. Titta på hans Facebooksida.

### LYSSNA; Lite novembervemod från Lundell, lite gammalt med den fantastiska Shirley Ellis, lite nytt från Sons Of Bill och lite lånat från Mauro Scocco. Låter det intressant? Bra låtar 74 – musik för mig, kanske för dig.

### LÄS; Apropå ämnet; kvinnliga spelutvecklare skapar hat i en grabbig värld. Läs om Linna på alltid läsvärda KIT;

Tack för att jag fick ta av er tid.